EDDIE WESTERLUND
Född 23 nov 1918, avled 24 dec 2007.

Flygveteranen Eddie Westerlund i Västerås har gått ur tiden. VLT har
tidigare berättat om hans liv, som startade i en ofattbar fattigdom och
dramatik men samtidigt med en spännande koppling till den tidens
kulturpersonligheter och överklass.

Eddie Westerlund föddes i en simpel skogshuggarkoja i Kräckelbäcken, långt
ute i  Orsa Finnmark. Kojan med fyra fasta bäddar blev snart för trång,
föräldrarna Valfrid och hans sjukliga hustru Kristina fick tio barn och i
mitten av 1920-talet, när Eddie var sex år, utackorderades han och två av
hans systrar. De kom till konstnärsparet Emma och Anders Zorns barnhem i
Mora där de också fick gå i skolan. Några år senare fick Eddie på ett bryskt
sätt veta att fadern för evigt försvunnit i en  snöstorm.

Snart hade Emma Zorn upptäckt att Eddie Westerlund var både arbetsvillig och
begåvad, han skötte djuren i ladugården, deltog i trädgårdsarbetet och
hjälpte till med praktiska sysslor Zorns ateljé. Emma var stolt över sina
barnhemsbarn, de fick uppträda för hennes gäster och så kom det sig att
Eddie fick sjunga sin favoritsång Arbetets söner för bl a sir Anthony Eden,
så småningom premiärminister i England, liksom för skalden Erik Axel
Karlfeldt.

Via folkhögskolan i Mora, som var paret Zorns filantropiska gåva till
bygden, kom Eddie Westerlund ut i stora världen. Genom sin nära bekantskap
med Clas Sparre som då var chef för CVV, Centrala Flygverkstaden i Västerås,
kunde Emma Zorn ordna ett arbete där, åt sin skyddling Eddie. Det udda paret
var starkt knutna till varann, Emma hjälpte Eddie ekonomiskt när det
behövdes och de brevväxlade flitigt fram till hennes bortgång år 1942.

 Efter olika militära skolor och efter att sedan ha tjänstgjort på skiftande
arbetsplatser inom försvaret under 2:a världskriget kände Eddie sig redo att
ge sig ut på nya arbetsområden. Han tog arbeten som teknisk chef på några av
de taxiflygbolag som bildades efter kriget, t ex  T-Flyg i Sundsvall men
arbetade också en tid med bl a Airtaco, det som senare blev Linjeflyg. Den
perioden i Eddies liv var fylld av banbrytande insatser med att bygga upp en
standard för underhåll av civila flygplan i olika storlekar och med mycket
varierande teknisk standard. Eddie uttryckte sig som vanligt en aning
diplomatiskt att “efter vissa ingripanden så blev kaoset i varje fall mer
ordnat”.

Efter en tid återgick Eddie dock till Försvaret där hans bana ju hade börjat
och kom att ägna större delen av sitt yrkesverksamma liv åt Robotbyrån och
andra avdelningar inom den tunga försvarssektorn som då byggts upp i Arboga.
Han arbetade till stor del med frågor kring instrumentering, såväl luftburen
som stationär, reste mycket och skapade en stor kontaktyta.
När pensionsåldern obevekligt var ett faktum flyttade han till Västerås men
inte för att slå sig till ro helt. Här i trakten fanns ju både gamla
kamrater ute på Hässlö och till råga på allt en samling gamla flygplan i det
Flygmuseum som höll på att byggas upp i den f d CVV-Hangaren.

Cirkeln var sluten och vi som fanns i Västerås Flygmuseum med alla sina
olika föreningar som bas kunde bara tacka och ta emot när Eddie gjorde
entré. Han tillförde en del av sina kontaktytor och idéer om vad borde samla
och ställa ut. Han hade ett obändigt humör och lät inte vardagliga bekymmer
hindra honom från att komma ut till museet, det fanns alltid ett sätt. Vi
samarbetade förstås med Fru Irene och Flickorna, i fall de fanns i närheten.

Vi saknar honom redan, men kommer inte att glömma honom. Han finns i så
många av våra detaljer och rutiner att vi ständigt blir påminda.

Tack och Farväl Eddie!

Kamraterna i föreningarna inom
VÄSTERÅS FLYGMUSEUM
genom Rune  Domås